Starka känslor...

Låg i sängen igår kväll och kollade på satc, jag började gråta när jga såg andra avsnittet. Det är då Mirandas mamma dör och alla tjejerna kommer på begravningen.
Det fick mig att tänka tillbaka på när pappa dog och begravningen.

Man vet aldrig vad man ska säga till någon som förlorat någon nära. Det svårt! Min älskade Lotta däremot gjorde det rätta, hon bara släppte allt hon hade för händerna och bara kramade om mig och jag grät floder. Det kändes bra efteråt.
Samma sak på begravningen när jag kom ensam. Jag hade lämnat mitt X bara dagar innan. Alla titade konstigt på mig (inte mina bröder!) Lotta gick med mig och höll om mig. Hon höll mig uppe. Eftersom att jag var gravid med Jasmine såg det ännu värre ut att komma utan X och utan ringen på fingret. Men jag klev in i kyrkan med huvudet högt och klev ur den på samma sätt. (Dock mycket nedbruten av sorg...) Lät bara orden rinna av mig som mina släktingar hasplade ur sig.. "Ja, hon är juh lik sin mor..." "Är det där nya flickvänen?!" "Vet hon verkligen vem som är pappa, eller är det därför hon lämnar honom?!"

Avsnittet igår fick mig att inse vilka underbara vänner jag har och dom står vid min sida ännu idag.
Ni är underbara och ni är bäst! Jag älskar er!